SpringRun2012 ­Norway (Swe)

 

Vi är ett glatt gäng hoj-åkare som tar en tur lite då och då, Waxholm, Rosenhill, Nynäs osv. ungefär 15-20mil brukar det bli.

Några av oss har en längtan efter att åka längre, det stora målet är att göra en äkta kust till kust i US 2015.

Tanken är att börja med Highway1 från San Fransisco till Los Angeles och sedan köra så mycket det går av Route66 till

Chicago med en avstickare till Vegas. Från Chicago åker vi vidare till New York, jag kan bara tänka mig känslan när man

rullar över Manhattan, kanske ett ärevarv i Central Park.

En sådan resa till US kräver noggrann planering, så för att förbereda oss och för att ha lite kul fram till 2015 har vi stakat

ut några småresor och i år blev det Norge, tanken är att skaffa lite touringvana. Det är ju så mycket som måste funka,

packning, planering mm.

 

Vi stakade ut målen för resan några veckor innan vi skulle åka, planen var att samlas i Oslo lagom till 17maj, sedan upp

mot Fagernes, Stryn, Sylte och ”Ocean road” till Kristiansund. På vägen hem igen var planen att köra Trollstigen.

Dagen innan avresa inser vi att vädret går emot oss och att Trollstigen fortfarande var stängd. Men Hans Peter,

norsk touringguru och nära vän satte snabbt samman en alternativ rutt åt oss, oj vilken rutt sen, wow. Nu skall jag vara

ärlig, till och med norsk motorväg är värd att åka, så hög lägstanivå håller det norska vägnätet tack vara sin spektakulära

natur. Det Hans Peter gjorde var att han planerade rutten så att vi skulle få uppleva så många olika naturer och miljöer som

möjligt. Jag hoppas att kunna beskriva detta i min berättelse och kanske locka fler att åka samma rutt.

 

Första dagen bar det av från Stockholm till Oslo, vi visste at det skulle bli en 55mil lång transportsträcka men med drömmar

om vidder och fjordar gick det smärtfritt. Vi tog omvägen över Sigtuna för att möta upp Tobias ”Tobbe” Bäckman. Värt att

nämna är att Tobbe klarade uppkörningen för MC dagen innan avresa, framförhållning när den är som bäst. Det är inte

alla som kör över 250mil första veckan, men Tobbe kör bra och hade aldrig några större problem.

Vi som mötte upp Tobbe var Alistair Mills från London och jag själv, Johan Liljerstam från Tyresö söder om Stockholm.

Själv lyckades jag bli av med ”lappen” efter att ha provkört en ny alldeles för snabb MC som jag ville köpa, det blev ingen

MC affär. Jag fick panik, här ordnar jag en resa och så blir jag av med ”lappen”. Som jag alltid säger, allt går att lösa om

man bara vill, jag sålde min Africa Twin och köpte en Goldwing. Vi slapp då att hyra en MC åt Alistair, han fick skjutsa mig

runt på den sex dagar långa turen.

 

Martin fick köra dryga 56milen själv från Lund till Oslo i ösregn, men det var inga sura miner för det. Inför resan köpte vi alla

samma typ av Intercom för att vi skulle kunna snacka under resan, vi valde Scala Rider G9, ny teknik när den är som bäst.

På filmerna från resan kan man höra hur bra det fungerade, vi kopplade kamerans mick i Alistairs hjälm bredvid ena hörluren,

alla fyra hörs klart och tydligt, och i bakgrunden skön Rock´n Roll från Guldvingens stereo. Jag vet inte hur många gånger

Martin ropade ”Arrr” när vi mötte bilar på de smala kurviga vägarna, men det besparade oss många läbbiga situationer.

Väl framme parkerade vi hojarna och oss själva på Hotel Scandic Edderkoppen mitt i centrala Oslo. Vi fick tag på bra singelrum

för endast 490NOK men sedan tillkom parkering på 300NOK per MC, helt galet men vad gör man. Mitt emot hotellet ligger baren

Babylon, där fick vi bra mat och jag passade på att avnjuta en utsökt rom, jag visste att Babylon skulle ha riktigt bra rom.

Sitter man på ”bönpallen” så behöver man ju inte vara lika noga med promillen.

 

Vår andra dag på resan startade med en stadig frukost och lite GPS programmering, Martin är precis den strukturerade och

organiserade killen man vill ha med på ett äventyr som detta, redan första dagen fick han namnet ”Map-Man”. Sedan tidigare

hade vi beslutat oss för att titta lite på alla 17maj firare. Norrmännen går man ur huse iklädda sina lokala dräkter,

det är en sann folkfest och gatorna är packade med folk. Tänker man på att genomsnittspriset på en dräkt är 20000NOK

så förstår man att norrmännen har ganska god ekonomi! Jag prutade till mig två norska flaggor, först ville kvinnan ha 200NOK

men jag sa 40NOK eller inget och fick dem, syntes det så väl att jag var turist? Vi var alla sugna på att komma upp på hojarna

så en kaffe på Aker brygga fick räcka, sedan raka spåret tillbaks till hotellet och iväg. Vi alla ”pimpade” våra hojar med norska

flaggor, på Guldvingen hade jag redan satt en brittisk och en svensk flagga, vackert värre. Oslo är ett kaos till vardags då det

byggs om överallt och efter den tragiska sprängningen var vissa gator fortfarande avstängda. Norrmän älskar tunnlar och när

man som vi navigerar efter GPS så är det knepigt, tunnlarna delar sig flera gånger och utan GPS signal är det rena rama lotteriet

att hitta rätt, vi siktade mot Drammen och struntade i GPS’n tills vi lämnat Oslo bakom oss och då gick det bra.

 

Med GPS’n satt på Kongsberg bar det av, först via förorten Drammen i måttligt regn men så snart vi svängt av E18 in på E134

blev vägarna och naturen så mycket bättre, till och med vädret lättade upp. Efter Kongsberg siktade vi mot Notodden där vi

svängde av söderut på en mindre väg Reshjemvegen, det kändes om ”slingerbulten” i oändlighet. Vi kom till slut fram till

Väg 36 som vi följde fram till Garvikvegen som slingrade sig utefter Seljordvatns södra sida.

081Min utsikt över Seljordvatn från bönpallen, vackert

 

Det var magiskt att åka längs vattnet och vi tänkte, kan det bli vackrare, och det kunde bli vackrare, i Norge överträffar naturen

sig själv konstant. Vi tog oss fram till väg 38 som går längs norra sidan av Vråvatn och upp över fjället fram till Dalen i Telemark.

Minnet av att nå fram till stupet med utsikt över den lilla byn Dalen kommer jag aldrig glömma, det var spagetti på GPS’n,

helt underbart, och vi stannade för att fotografera, vilket man bara måste allt som oftast längs vägarna.

051Vägen från fjället som leder ner till Dalen

När man tittar ut över Dalen så är det ett stort gult hus som sticker ut, det är Hotel Dalen, vi lyckades boka en hytte som det

absolut inte var något fel på innan vi ”upplevde” Hotel Dalen. 060Hotell Dalen, ett måste om du har vägarna förbi

 

Hotellet är från 1897 och bevarat i original, möbler, väggar, glastaket, pianist och öppen spis. Detta var himmelen för fyra trötta

hoj-bakar efter drygt 25mil på hojen. För vad slår att få sitta i mjuka Chesterfieldfåtöljer och avnjuta en kall öl i denna historiska miljö.

Senare fick vi en liten rundvisning av ägaren, en svensk som har gjort det till sitt kall att återskapa hotellet till sin forna glans.

Motvilligt tog vi oss tillbaks till vår hytte, satt ner och pratade och justerade vår utrustning, vi ville få ordning på våra Scala G9’or

så att vi kunde snacka alla fyra dagen efter.

 

Dag tre var målet att nå kusten, Hans Peters instruktioner var att åka via Fyrisdal sedan väg 41 och väg 42 via Evje. Detta betydde

att vi fick inleda dagen med att åka upp för berget igen samma väg som vi kom, snacka om smakstart på dagen. Vi missade att

köpa frukost så vi beslutade oss för att äta senare längs vägen. Innan vi lämnade Dalen stannade vi till vid en mack för att tanka

och justera luften i däck och dämpare på Guldvingen, det gjorde stor skillnad. I Fyrisdal hittade vi en liten butik efter en timmes

körning där vi köpte lite frukost. Alistair lärde oss att man kan köpa små flingpaket för barn och hälla mjölk direkt i påsen och

sedan äta. Det vi tyckte var roligast var att Alistair köpt fil och inte mjölk, udda smak för en ovan. Sedan fortsatte vi över fjället fram

till Lygne där vi vek av söderut på väg 43 tills vi hittade väg 461 som var noga utpekad av Hans Peter. Vi förstod ganska snart varför,

vi körde igenom ett dramatiskt landskap av svarta släta klippor vi bjöds på underbara smala slingriga vägar. Det var som att åka i

ett ”Sagan om Ringen” landskap, nästan så man kunde höra Gollums röst eka ” my precious”.

Väl framme vid väg E39 tänkte vi, hum, motorväg, trist, men oj så fel vi hade, det var fantastiska vyer även från motorvägen.

Vi tog sikte på Flekkefjord som är ett litet idylliskt samhälle utmed kusten, här tog vi en bensträckare med utsikt över ännu en fjord.

Vi följde kusten längs Väg 44 och gång efter annan hörde man någon brista ut WOW över Intercom’en, när vi nådde Helleren med

gnistrande turkost vatten och två stugor inklämda under ett klippmassiv blev vi tvungna att stanna. Tobbe den nyfikna och lite

hurtigare av oss inspekterade husen närmare medan vi andra njöt på håll, missa inte detta ställe, det är som taget ur en film.

104Husen vid Helleren

 

Klockan tickade och vi alla var ganska slitna så vi beslutade oss för att börja hålla utkik efter någonstans att övernatta.

Vi hittade en skylt med en sängsymbol, det fick duga. Tobbe lärde Alistair många fraser under resan och den senaste var att skrika

”bira bira bira – bärs bärs bärs” på äkta Bajenmaner så det var hög tid att stanna. Alla som har barn vet, när barnet vill ha välling

är det bara till att ge det välling, annars sluter det aldrig att skrika, då förstår ni hur läget var. Vi letade oss fram till Songdalsstrand

Kulturhotell, först hittade vi inte vilket hus som var själva hotellet, men en vänlig man som kallade sig ”Borgmästaren av

Songdalsstrand” förklarade att alla husen var hotellet. På Alistairs fråga om öl så fick vi veta att baren öppnade klockan 22 och

då utlovades det fullt drag, men Alistair tvivlade och frågade igen och igen så Borgmästaren kallade på sin fru som öppnade baren

åt oss. Häpna satt vi nedsjunkna i sköna Ikea-soffor med en kall öl från det lokala bryggeriet, vilken öl, vet inte om det är turen som

gör all öl så god eller om norrmännen kan brygga öl. Vi fick sällskap av borgmästarparet och fler och fler av deras vänner som kom

och satte sig för att delta i ljugandet. När vi fått våra rum och ville betala ölen så sa ”borgmästaren” att ”ash, de bju vi på”. Vad kan

man säga, familjärt, jag vet inte men vi kände oss riktigt hemma. Vi intog de vackra gamla rummen och för att inte förpesta

restaurangen med ångande Hoj-boots och inpyrda underställ tog vi en snabb dusch. Restaurangen var belägen i grannhuset

och där bjöds vi på en fantastisk tre rätters med varsin kall öl. 110Kunturhotellet Songdals-strand, otroligt charmigt ställe

 

Lite dästa efter maten beslutade vi att ses i baren för att kolla dagens film, nyfikna på hur Intercom ljudet blev. Vi klev in i baren

strax efter 22 och det var packat med folk. Lite chockade insåg vi att vi kom mitt i någon form av bar bingo/frågesport. Vi var helt

förstummade och smög ut igen. Trippmätaren stannade på 33 kurviga mil, sedan stannade trippmätaren i skallen och vi alla

sov som små barn.

 

På den fjärde dagen träffades vi klockan 09:00 nere vid frukosten och vi passade på att checka ut. 1300NOK per person för allt,

det var riktigt bra, vi alla var redo för en norsk prischock som man får så snart plånboken ska fram. ”Map-Man” Martin hade kvällen

innan prickat ut dagsetappen och meddelade att vi måste åka ganska långt om vi inte skulle ha för mycket kvar till sista dagen,

man kan lätt missta sig då vägarna tar längre tid än man tror, trots tillåten hastighet på 80km/h så kan man knappt hålla styrfart i

de snävaste kurvorna.

Mätta och utvilade tog vi oss ut på Väg 44 mot Stavanger svängde ut på den större E39 som tog oss genom Stavanger genom

tunnlar under två fjordar och fram till första färjan för dagen. Det duggade lätt och vi missade färjan med 2-3 minuter, 30min till nästa,

så vi passade på att ladda med kaffe. Kaffet var tunt, vi körde 4 espresso i varje mugg och skapade en präktig kö, Alistair skulle ju

såklart ha te, var det inte tjat om öl så var det tjat om te. Efter färjan fortsatte vi längs E39 för att sedan svänga av på E134 till Skånevik,

Martin jublade när vi passerade Skåneviks skylten, typiskt en Lundsbo på rymmen. Färjan från Skånevik bjöd på en försmak av vad

som skulle komma, idag skulle vi nå Hardangerfjorden. Vi följde väg 48 upp till Rosendal, stället är lika vackert som namnet. Färjan

tog oss över Hardangerfjorden till den norra sidan där Väg 48 blir Väg 49 och sedan Väg 7. Vägen längs fjorden tog oss genom ett

fjällandskap med blomstrande äppelträd, solen sken och förstärkte intrycket av idyll. På andra sidan fjorden sträcker sig snötäckta

fjälltoppar högt upp över molnstråken, molnen sitter som en vacker mustasch på fjälltopparna.

Vi såg ett par hytter på håll som ligger längs vattenkanten men upphetsningen över intercom’en dog när vi kom så nära så den lilla

skylten som visade att det var fullt. Tydligen är detta område även ett populärt resmål för norrmän på helgerna trots att det är tidigt på

säsongen. Vi hann inte långt innan vi hittade ytterligare en hytte som även den visade sig vara fullbelagd men det trevliga värdparet

hjälpte oss och ringde runt och hittade en hytte för 1000NOK. Vi rullade vidare några kilometer längs Väg 7 mot ett ställe kallat

Naustferie och när vi väl nådde avtagsvägen blev vi mållösa, skulle vi bo där! Hytten eller snarare huset låg vid vattnet och utsikten

över Hardangerfjorden var överväldigande, huset höll högsta standard och alla bara kände ”Här skulle jag kunna bo”.

191 Naustferie sett från vägen

 

203Utsikten från kök och vardagsrum i vår fantastiska Hytte

 

Tobbe tände en brasa medan jag och Alistair åkte till närmaste affär för att handla lite mat, vi ville laga mat själva i vårt lilla paradis.

Efter en god middag på makaronder och korv stupade vi i säng nöjda över att ha avverkat 39mil och tre färjor.

 

Femte dagen och den näst sista på resan. Alistair bjöd på stadig brittisk ägg och bacon frukost innan vi skulle ge oss av. Vi följde

Hardangerfjorden vidare fram till Vallavik tunneln som är en av de längsta i Norge på hela 7,5km. Efter ungefär 6km in i tunneln så

kommer man till en rondell, snacka om surrealistiskt. Färjeturen var ett utmärkt tillfälle för att fota och sträcka på benen innan den

riktiga strapatsen över Hardangervidda.

214Martin passar på att fotografera lite från färjan över Hardangerfjorden

 

Väg 7 över fjället är öppen nästan hela året, under vintern gäller ”kolonnkörning” ännu ett norskt fenomen där en plogbil åker först

och en sist med en massa bilar emellan sig, man kan få vänta i timmar innan man kommer med en kolonn över fjället. Efter färjan

passerade vi Eidfjord, en riktig turistfälla med kryssningsfartyg och busslaster av turister. Efter Eidfjord började ett sakta klättrande

upp på fjället, den som vågar kan köra de gamla vägarna som slingrar sig längs bergsbranterna. Vi tog det säkra före det osäkra

och höll oss till den ”riktiga” vägen. Väl uppe på fjället så var det snö så långt ögat nådde åt alla håll, vi såg stugor med snö upp till

taket, stundtals åkte vi med 4meters snövallar intill vägen.

230Snabbfika i solgasset uppe på platån

 

Vyerna här uppe är hänförande och vi hade fortfarande tur med vädret, 12 grader i skuggan och minst 25 i solen.

När vi korsat denna gigantiska platå skapad under istiden började vägen sakta slingra sig nedåt genom ett fjällandskap som påminner

mig om Åre om sommaren, vindpinade krokiga björkar och halvfrusna sjöar. Vi följde väg 7 fram till Gol där vi viker av på väg 51 mot

Aurdal för att sedan vända söderut på väg 33 till Dokka. Från Dokka tog vi väg 245 några kilometer innan vi korsade Randsfjorden över

till dess östra sida där vi följde fjorden söder ut. Här är det glest med hytter, tror att det ligger lite för nära Oslo, men ännu en gång räddade

Hans Peter oss och ordnade en hytte i Slövika strax innan Jevnaker. Hytten kostade 550NOK inklusive städning, men man fick ta med sig

en näve mynt om man ville duscha varmt. Detta var den klassiska typen av hytte, något spartansk men helt ok. Vi åkte ner till Jevnaker och

köpte ”hämtpizza”, inte varje dag man spänner fast 5 pizzor på en Gundvinge men det funkade. Hans Peter med fru besökte oss och

delade vår pizzamiddag. Efter en dryg timmes hojsnack lämnade Hans Peter med fru oss och vi inkvarterade oss i den lilla hytten.

Vi gjorde 38mil denna soliga dag och ”Map-Man” Martin var vänlig nog att berätta att vi dagen därpå var tvungna att avverka mastiga 60mil.

 

Sjätte och sista dagen handlade inte så mycket om njutning, mer om att komma hem utan att få sittsår i baken. Vi tog vägen via

Gardemoen, Kongsvinger, Arvika, Karlskoga och Södertälje. När vi väl kom hem var vi ganska utmattade och somnade tidigt.

En fantastisk resa hade nått sitt slut.

Men redan dagen efter hemkomst började vi drömma om vart nästa resa skulle ta oss och chattandet fortsätter dagligen på Facebook.

271Farväl vackra Norge, ses snart igen hoppas jag

 

Jag vill verkligen rekommendera turen vi gjorde då man får se så mycket av den fantastiska natur Norge har att erbjuda. Inte en dag

lik den andra, skulle vi haft två-tre dagar till skulle vi klämt in ”Ocean Road” och Trollstigen men man är ganska avtrubbad efter några

dagar. Norge är ett utmärkt mål för en touringamatör, vackert, enkelt och ger mersmak.

 

 

Ett stort tack till Hans Peter Ostrem för alla ovärderliga tips.

Tack Tobbe, Martin och Alistair för att ni var med och gjorde denna resa till något alldeles extra.

 

 

Johan Liljerstam

Johan@myemail.se